Taggarkiv: kärring

Brevväxling med pappa…

Jag har i helgen rensat en massa gamla papper och prylar hemma. Det brukar bli rena nostalgitripperna. Den här gången råkade jag hitta ett gammalt brev från min pappa. Det var daterat den 1 dec 2002, och lyder som följer:

”Hej Ylva & Hasse!
Nu är det snart ett år till som har gått utan att jag har hört något från er. Jag undrar om jag har gjort något som inte passar er? Ni har en stående inbjudan att komma hit. Jag tror att ni behöver miljöombyte och se något annat än Angarn. Vi bjuder på husrum och hämtning i Malaga. Många hälsningar till er alla. God Jul och Gott Nytt år från,
Nisse! & Luisy”

Och så har han skrivit till deras nya adress samt ett PS. ”Det går bra med den gamla adressen också”.

Tillsammans med detta hittade jag också mitt svar som jag så noggrant och prydligt tagit en kopia av. Och ett utdrag från mitt rätt långa svar:

”Att det har tagit mig tid att få iväg det här brevet har väl inte enbart berott på jobb, häst mm – jag har faktiskt funderat en lång stund och rivit mig fundersamt i huvudet. Du skrev att det snart hade gått ännu ett år sen du hörde något ifrån oss sist och du undrade om du gjort något som inte passade oss. Uppenbarligen fungerar alltså definitivt INTE den gamla adressen (den enda jag hade) – eller så har breven jag skickat gjort helt andra utflykter än hem till dig!? Från oktober 2001 har jag bland annat skickat brev till Fars dag, julkort 2001 samt till din födelsedag 2002. När jag sedan av en slump hörde av TN att ni hade flyttat så antog jag snarare att det var JAG som inte passade eftersom jag inte fick den nya adressen… Att ni sedan dök upp i Sverige, åkte till Norrland och bodde hos TN utan att ens knysta om att ni var här, ja då tänkte nog inte bara jag att det var något befunnits opassande. Och om du nu inte minns det så träffades vi ju av en slump på Odal i somras när du var där med BN!? Ja, ja, nog om det och vem som inte passat vem, synd är det i alla fall.”

När jag hade läst detta ett par gånger kände jag mig inte bara ledsen längre utan mest förbannad. Jag kände mig mest förbannad eftersom pappas spanska fru dragit ut på hela arvsskiftet mm efter pappas död i mer än fem år. Och just nu hotar hennes advokat med att stämma mig och mina systrar för att få oss att skriva på ytterligare papper för att slutföra hennes pappersarbete med detta i Spanien. Jag har just gått med på att vi SKA göra det. Men när jag hade läst detta kände jag egentligen mest för att ringa upp hennes advokat och be henne dra dit pepparn växer – stäm mig för f*n! Jag vet att stämningen är mycket mer luft än konkret verklighet och jag känner mig just nu otroligt sugen på att låta advokaterna ta sig en runda i ärendet.

Sanningen är att kärringen har suttit där och beklagat sig över hur dumma jag och mina systrar har varit. Att vi inte har brytt oss om vår pappa osv. När sanningen är att det är HON som har sett till att det verkat som om vi inte brytt oss om honom. Sanningen är att alla de brev, kort mm som jag skickade till pappa – ALDRIG KOM FRAM! HON tog dem, HON missunnade honom vår kontakt. Och jag kan tänka mig att hon måtte ha känt sig så förbannat nöjd när hon äntligen efter så många år lyckades slå hål på min och pappas kontakt med varandra. Men sån är hon – hon funkar liksom lite grann som kinesisk vattentortyr = droppar vattnet tillräckligt länge på en och samma punkt så blir det till slut en grop även i granit.

Kärring!