Kategoriarkiv: funderingar

Brevväxling med pappa…

Jag har i helgen rensat en massa gamla papper och prylar hemma. Det brukar bli rena nostalgitripperna. Den här gången råkade jag hitta ett gammalt brev från min pappa. Det var daterat den 1 dec 2002, och lyder som följer:

”Hej Ylva & Hasse!
Nu är det snart ett år till som har gått utan att jag har hört något från er. Jag undrar om jag har gjort något som inte passar er? Ni har en stående inbjudan att komma hit. Jag tror att ni behöver miljöombyte och se något annat än Angarn. Vi bjuder på husrum och hämtning i Malaga. Många hälsningar till er alla. God Jul och Gott Nytt år från,
Nisse! & Luisy”

Och så har han skrivit till deras nya adress samt ett PS. ”Det går bra med den gamla adressen också”.

Tillsammans med detta hittade jag också mitt svar som jag så noggrant och prydligt tagit en kopia av. Och ett utdrag från mitt rätt långa svar:

”Att det har tagit mig tid att få iväg det här brevet har väl inte enbart berott på jobb, häst mm – jag har faktiskt funderat en lång stund och rivit mig fundersamt i huvudet. Du skrev att det snart hade gått ännu ett år sen du hörde något ifrån oss sist och du undrade om du gjort något som inte passade oss. Uppenbarligen fungerar alltså definitivt INTE den gamla adressen (den enda jag hade) – eller så har breven jag skickat gjort helt andra utflykter än hem till dig!? Från oktober 2001 har jag bland annat skickat brev till Fars dag, julkort 2001 samt till din födelsedag 2002. När jag sedan av en slump hörde av TN att ni hade flyttat så antog jag snarare att det var JAG som inte passade eftersom jag inte fick den nya adressen… Att ni sedan dök upp i Sverige, åkte till Norrland och bodde hos TN utan att ens knysta om att ni var här, ja då tänkte nog inte bara jag att det var något befunnits opassande. Och om du nu inte minns det så träffades vi ju av en slump på Odal i somras när du var där med BN!? Ja, ja, nog om det och vem som inte passat vem, synd är det i alla fall.”

När jag hade läst detta ett par gånger kände jag mig inte bara ledsen längre utan mest förbannad. Jag kände mig mest förbannad eftersom pappas spanska fru dragit ut på hela arvsskiftet mm efter pappas död i mer än fem år. Och just nu hotar hennes advokat med att stämma mig och mina systrar för att få oss att skriva på ytterligare papper för att slutföra hennes pappersarbete med detta i Spanien. Jag har just gått med på att vi SKA göra det. Men när jag hade läst detta kände jag egentligen mest för att ringa upp hennes advokat och be henne dra dit pepparn växer – stäm mig för f*n! Jag vet att stämningen är mycket mer luft än konkret verklighet och jag känner mig just nu otroligt sugen på att låta advokaterna ta sig en runda i ärendet.

Sanningen är att kärringen har suttit där och beklagat sig över hur dumma jag och mina systrar har varit. Att vi inte har brytt oss om vår pappa osv. När sanningen är att det är HON som har sett till att det verkat som om vi inte brytt oss om honom. Sanningen är att alla de brev, kort mm som jag skickade till pappa – ALDRIG KOM FRAM! HON tog dem, HON missunnade honom vår kontakt. Och jag kan tänka mig att hon måtte ha känt sig så förbannat nöjd när hon äntligen efter så många år lyckades slå hål på min och pappas kontakt med varandra. Men sån är hon – hon funkar liksom lite grann som kinesisk vattentortyr = droppar vattnet tillräckligt länge på en och samma punkt så blir det till slut en grop även i granit.

Kärring!

Såna här dagar

Det är just såna här dagar – när en massa ungar tar studenten, familjer samlas – som jag ibland kan känna ett sting av saknad. Jag kan sakna den närhet, den familjetillhörighet, som fanns då. Men sen tänker jag; Näe, jag har ingen längtan efter att umgås med folk som inte vill vara med mig, jag ser ingen anledning till att anstränga mig, att försöka nå fram, anpassa eller vad det nu kan vara – för någon/några som uppenbarligen inte gillar mig som den jag är, för det jag gör/gjort, eller vad det nu kan vara. Då hänger jag hellre med folk som är som jag själv 🙂 Och jag är ju inte precis ensam <3

En helt vanlig dag

displaypicture_125643309

Hur ser egentligen en helt vanlig dag ut i mitt (och Mayas) liv ut? Det beror ju förstås på vilken dag det är!  Men idag (måndag) har väl varit en vanlig dag – klockan ringde strax efter 06.00, då jag gick upp och tappade upp ett varmt bad. Min rygg och mina muskler blir glad av en sån morgon. Samtidigt som jag värms upp av det varma vattnet brukar jag kika på nåt tv-program på iPaden (jag tror jag kikade på ”Hem till gården” eller något annat relativt IQ-befriat happy.gif. Sen blev det full fart att göra mig iordning, mata katterna och åka till jobbet. Tar väl en 10-15 minuter med bilen att rulla ner till kontoret (och hinna reta upp mig på mina mot-trafikanter…) Fortsätt läsa En helt vanlig dag

Jasså, är det sådan jag är?

Hittade just en gammal länk till nån sorts personlighetstest som jag gjorde på nätet för rätt länge sen tror jag. Enligt det är jag sån här:

Kreativa, handlingskraftiga och snabbtänkta. Duktiga på många saker. Tycker om att debattera och kan vara angelägna om att få sista ordet. Entusiastiska över nya idéer och projekt, men kan brista i förmåga att hantera vardagliga rutiner. Oftast frispåkiga, uppriktiga och bestämda. Uppskattar att umgås med andra och är själva stimulerande sällskap. Utomordentlig förmåga att förstå komplicerade koncept och finna logiska lösningar på problem.

Karriärer som skulle kunna passa Ylva:

Entreprenörer, jurister, psykologer, fotografer, konsulter, säljare, skådespelare, ingenjörer, forskare, uppfinnare, marknadsförare, programmerare, komiker, analytiker, kreditrådgivare, journalister, psykiatriker, PR-ansvariga, designers, skribenter, artister, musiker, politiker.

Se där! Och som vanligt är man ju rätt snabb att försöka ”suga åt sig” det man blir mest smickrad av… ;-)

Så här såg mitt resultat ut: http://se.41q.com/typ.41q?p=14586274

He’s back!

pippi110416

Han måste vara galen helt enkelt… Det här är fjärde året i rad han hemsöker oss. Första året nöjde han sig med att oupphörligt hoppa mot en fönsterruta på husets södra gavel. Det höll han på med i två veckor. Andra året gav han sig i kast med min bil, ”tvålkoppen”, och envisades med att attackera sin egen spegelbild i backspeglarna. ett par raggsockor över backspeglarna löste problemet det året – och Ärland, the mad bird, huserade väl ett par veckor hos oss.

Det var först förra året – tredje året i rad – som han fick spelet fullkomligt. Det räckte inte längre med raggsockar på backspeglarna – både min bil & Hasses bil attackerades tills vi hängde fleecefiltar över dörrarna och klämde fast så att han varken såg backspeglar eller kunde spegla sig i sidorutorna. Förra året lyckades han dessutom skaffa sig familj. Eller, ja, vi såg i alla fall fru Galning och att de verkade boa i skorstenen på gamla torpet och flög runt och jagade efter mat. I alla fall när Ärland inte hade full sjå att hålla efter oss! Han hade utökat sitt kaxiga beteende med att så fort man kom hem med bilen så landade han på motorhuven och glodde på en genom rutan! Han gjorde även störtdykningar mot oss när vi gick över tomten och vid mer än ett tillfälle såg jag honom kaxa upp sig mot bra mycket större fåglar – som skator & kråkor! Och så höll han på till framåt midsommar… Våra två kattor var chanslösa – och gav liksom upp försöken att nita honom till slut.

Igår var han så tillbaka vår gamla kompis… *suck*

Annars?

Än söks det vargar att skjuta i vårt avlånga land… visst är det väl ändå fascinerande att det alltjämt är EN varg kvar att skjuta av de 20 som licensierats i år? En liten ynka varg kvar att skjuta i Västmanland – i alla fall om man får tro den senaste upp dateringen hos SVA. Om man nu har jagat dem sedan den 15 januari så måste man väl inse att det inte direkt DRÄLLER av vargar i skogarna när det tar så lång tid att söka rätt på dem? Kikar man lite på de obs’ar som görs i exv Sthlms län så visar det sig rätt raskt att stockholmare kommit så långt från vargar och naturen att man tror att det är varg man ser när man råkar på en räv…

snitsla med korv…

Vad som annars mer fascinerar mig idag är Carlgren’s uttalande att han ville ha en vargstam som var så livskraftig att den kunde vara ”mindre än annars”. Mindre än vadå?! Mindre än de 210 som han själv sagt att vi ska ha? Eller mer som de minst 3.000 vi kanske borde ha?